Hallå där bloggen,

Livet börjar återgå till det normala (det snöar i Helsingfors).

Så nu det är dags för den utlovade rapporten från SLS:s party.

Från tillställningen från Operan fanns t.ex. i dagens (sö) Hbl ett utmärkt referat, och eftersom jag själv fortfarande i det skedet tidigt fre kväll pynjade med Eftersnack kan jag blott berätta om vad som hände sen.

Jag kom till Kabelfabriken i den första bussen så jag hann se salen s.g.s. folktom. Det var verkligen en vacker och elegant syn. Svarta draperier längs väggarna prydda av stora, ursäkta gigantiska, tavelramar. Några av tavlorna hade en statisk bild (en del av fotografierna hade  en mysko färgbalans, men vi överlevde också det ...), medan de tre största ramarna växlade mellan att visa livebilder från scenen och arkivfotografier med varierande tema. En suverän idé som jag tror att alla gav en full tia för.

Sjökabelhallen är ju extremt avlång men där rymdes vi faktiskt alla, 900 kvackande frackfigurer och långklännigsdamer fördelade på 63 (!) bord. Nu kunde man ju kanske tro att "alla kände alla", och att andnöden därför hade varit grav, men åtminstone för mig infann den stämningen aldrig.

Tvärtom undrade jag ibland varifrån alla dessa fisv egentligen kommer.

Och det räddade kvällen.

Först vid tiosnåret var det dags för käk och armadan av servitörer marscherade in, nästan i takt ett-två ett-två. Aldrig har jag upplevt en sån målmedvetenhet och effektivitet hos servicepersonal i det här landet. Full tia också där.

Förrätterna var många men det enda som fastnade i mitt smakminne var älgtartaren. Men jag har ju aldrig fått några gourmetpriser heller, så lita inte på mig.

Trumpetfanfar, snaps i glaset, och så utlyste ordförande Håkan Andersson en skål för Runeberg och en stund senare en för Fredrika Tengström. Jag tänkte som vanligt i fel banor och blev orolig att nu ska det bli helan går i kör ... men så blev det naturligtvis inte.

Andersson höll också tal och med några smarta och underhållande sidospår lyckades han lite avleda uppmärksamheten från välkomsttalens verkliga syfte i dylika sammanhang: d.v.s. att nämna så många viktiga hedersgäster vid namn kryddat med korta och gärna sofistikerade hyllningar. Puh, vilket jobb det måtte ha varit att få ihop det där talet. Och precis liksom kremlologerna i tiden tolkade talen från Moskva för att förstå vad som hände inne i borgen kunde kanske någon läsa in en betydelse i nyanserna, i vem som nämndes och vem som inte nämndes, men då borde man alltså ha varit slsolog – och vem är nu det?

På tal om tal så blev det snart pristagaren Ralf Långbacka som tog till mikrofonen. Han talade utan manus och kanske det därför blev rätt mycket ”jag”. Men budskapet var förstås viktigare än antalet jag: Finlandssvenskar ska inte förfalla till gnälleri, utan istället ta till vara möjligheterna, vidga vyerna, vara öppna. Ack så sant och ytterligare en full tia!

Dock håller jag inte med om hans symboliska liknelse vid att man inte ska stagnera och fastna vid att tänka små tankar vid små sjöar, för jag tror att man just där i de "små" sammanhangen kan tänka de största tankarna, kanske pyttesmå i ett globalt sammanhang men stora för individen. Och det är därifrån alla förändringar börjar.

Men jo, jag förstår symboliken och skriver under den.

Ändå är det viktigt att inte se ner på den som inte kan eller vill ha världen som sin hemmaplan, som inte likt Långbacka hoppar från en teaterscen i en kultur till en annan scen i en helt annan kultur, för det i sig gör inte en människa bättre eller ens nödvändigtvis "öppnare" än någon annan. Öppenhet inför andra är också hur man möter sin granne där vid den där lilla sjön. Och öppenhet är också hur man ser på sig själv och hur man accepterar sig själv.

M.A. Numminen, pristagare också han, ruskade lite om publiken med en hyllningsvers till SLS,
det var intelligent humor och fyndiga ordvändningar, och det slog mig
att det var kvällens enda stora överraskning. Det enda som fick
publiken att rycka till, för en stund hade vi liksom inte full
kontroll. Skönt. Det är ofta bra att kalla på utomstående krafter!

Sami Pitkänen Orchestra, ett äkta big band, bjöd sedan på dans med Frank Sinatra-trudelutter och det uppskattades. Själv satt jag kvar vid bordet och snackade om ... FST. Typiskt. Små gamla tankar vid små bord liksom...

Och sen äntligen kom minglandet igång. Klockan var då redan två på natten så det gällde att spurta med snackandet. Det var utan vidare kvällens höjdpunkt och en möjlighet att snacka med otaliga nya själar om både det ena och det andra. Men (tyvärr) kunde inte ens er bloggande författare skönja en endaste skandal eller någon som hade tagit sig några glas för mycket (hade hur som helst varit svårt att hinna med det). Fast i och för sig: säg den fisv som hade velat skämma ut sig den här kvällen, ha ha.

Det mest komiska var klubbavdelningen i Presseriet. Fattar ni att denna sal var inredd som en skärgårdsmiljö med måsar och prickar och en liten röd stuga? Jag skämtar inte. Kanske det var en lätt ironi eller så var det inte ... svårt att säga. Vad tror ni? Annorlunda var det i alla fall.

Och så började jakten på efterfesten.

Klockan var fyra men vi var nog många som kände att vi inte hunnit snacka tillräckligt. Inte hunnit förbättra världen. Inte hunnit överraskas.

Så den som bara hängde kvar tillräckligt länge, jag klamrade mig fast vid några SLS-anställda som verkade drivas av samma övergripande målsättning, hamnade till slut i några taxibilar och så tog vi oss till Akademiska sångföreningens klubb i centrum. Yeah! HÄR talade vi Topelius och snick-snack och dittan och dattan, och jessus vad jag kan älska det här skedet av en bra fest.

Det är ju naturligtvis fullt möjligt att det ordnades många andra efterfester men när vi någon timme senare skildes utanför Forumkvarteret utsåg vi oss till jubileumsfestens sista och tappraste riddare. Jag vandrade ner till Mannerheimvägen, såg morgonens allra första buss 42:a komma dundrande, sprang till hållplatsen och blev hela resans enda passagerare.

Där satt jag sedan i frack (men nu med vandringskängor) i blå buss och läste SLS:s donatorshistorik.

Kvällens sista och stora fulla tia!

Och tack för en både helt exceptionell och suverän fest.