Finalen, bloggen, finalen!

I fyra år har vi förberett oss för fotbolls-VM (känns mer aktuellt än OS, faktiskt): det sedvanliga trixandet med att få biljetter till turneringen i Sydafrika. Fifa hit och fifa dit.

Eftersom vi har en ganska lång tradition av att "delta" i VM på ort och ställe hade vi inga stora förhoppningar om att komma över tickets den här gången. Det verkar bli svårare för varje turnering. Två gånger har vi lyckats pressa oss igenom flaskhalsen med speciellt stor bravur (för länge sedan genom besök i Suomen matkatoimistos sportansvarige, sedan per telefon, numera förstås på nätet tillsammans med hundratals miljoner andra fans) och med en osannolik tur fått semifinalbiljetter.

Bland annat fick vi se när Sverige (!) var i semi i USA 1994, en imponerande prestation, fast sen blev det ju stopp i en ganska tråkig match mot Brasilien. Och så var det också semi i Frankrike 1998.

Men 2002 (Japan) och 2006 (Tyskland) kom vi inte längre än till åttondedelsfinaler, men å andra sidan fick vi se länder som Elfenbenskusten, Ghana, Argentina och England i gruppspelet, upplevelser vi aldrig kommer att glömma.

Nåjo, nu ska det alltså handla om Sydafrika och 2010.

I fjol somras skulle då alla fans i hela världen fylla i vilka matcher de suktar efter och det var ju rena hasardspelet eftersom deltagarländerna inte var klara då. Så vi fyllde i på måfå, och var övertygade om att det ändå inte nappar. Vi sökte givetvis om biljetter till finalen också – för man vet aldrig. Folk lottar ju också.

Pajazzon rasslade till och vi ”fick”, dvs betalade skjortan för, strålande biljetter. Inte finalen förstås, men England-Algeriet och Holland-Kamerun är två matcher som heter duga. För att inte glömma Nordkorea mot Portugal, he he.

Så vi gjorde upp resplaner. Först fotboll och city-semester i Kapstaden, sen fem dagars vandring i nationalpark och sen lite mera fotboll (åttondelsfinal) och sen hem. Rena lyxresan, sport och kyltyyr och natyyr i ett enda paket.

Under hösten och vintern ordnade Fifa nya lotterier. Och vi ansökte om finalbiljetter, som en rutinmässig åtgärd. Vi är tre som är med och alla sökte om tre biljetter. Folk lottar ju som sagt också, vecka efter vecka, hela livet ut.

Månaderna gick och en dag mejlade Fifa mig och sa att tyvärr inga finalbiljetter för dig. Och samma fick ena kompisen höra. Och när jag i veckan var i skidspåret i Salmi (mot Vichtis-hållet, rekommenderar förresten) fick jag ett samtal från den tredje länken. Killen råkade vara på arbetsresa just i Sydafrika (berest man) och han hade också fått e-post från Fifa.

- Application succesful!

Uh? Där står man sen med skidpjäxorna på i finsk urskog och snackar med en typ som är långt nere på södra halvklotet och säger att jappar, den här gången ska vi på VM-final.

... I sexton år har vi hållit på, drömt och svettats, och knutit nävar, och hoppats, och gråtit, och drömt lite igen, och suttit vid den där dataskärmen och försökt fixa ... och så en sekund är det plötsligt klappat och klart.

Vi tvingas med andra ord göra helt nya resplaner och skippa (sälja biljetterna vidare till) de andra matcherna, ser det ut som, för den finländska sommaren vill jag inte missa för mycket av. Men det är småpotatis. Vi ska på ett spektakel som inte har sitt like i den globala idrottsvärlden, och än en gång slår det mig att om livet har en lektion att ge så är det att aldrig ge upp. I smått (typ fotboll) – liksom i stort.

För en vacker dag i skogen, när man minst av allt anar det, skidar Fru Fortuna förbi och ler sitt ljuva, mjuka, givmilda smil.

Vi bugar oss tacksamt för henne.