I går tog jag tjuren (okej, så där lite) vid hornen här i Kiilopää (söder om Enare) och tog en lång skiddag, alldeles solo. Men var inte orolig: vi alternerar med sambon med sånt, i dag var det hennes tur.
Hur som helst: Svårt att begripa att fjällvärlden kan vara så mäktig och lugn samtidigt. Där uppe på Kiilopää noterade jag två renar. Hur i fridens namn klarar de sig? Rusar galant genom snön i piskande blåst utan ett skydd i sikte. Och konstigt nog slog det mig, åter igen, att ska man äta kött så är nog renen ett bra val. Den har i alla fall ett liv. Ett liv på fjällen tillsammans med sina vänner.
Och vitsigt nog fastnade min blick på kvällen på en broschyr som lovade leverera renkött till min dörr. Det måste utredas.
Ja, där i spåret var det lätt att stortrivas och det uppkörda spåret genom nationalparken passerar bland annat ödemarksstugan vid Rumakuru. Jag älskar detta att staten (Forsstyrelsen) upprättar systemet med stugor som står öppna för allmänheten.
Mysighetsfaktorn är obeskrivlig, känner ni hur det inbjuder till en vilostund?
Och väl inne brinner brasan färdigt! Jag skämtar inte, för precis när jag gick in gick en annan kille ut, som hade skött sin uppgift väl:
Och resten av stugan exakt så astetisk som det ska vara. Känslan av ett Finland som nästan bara finns bevarat i stugor som dessa. Träbänkar, en slarvig gästbok, en ensam kastrull och några ämbar. Tillräckligt för att överleva – och för att kunna ta en välförtjänt paus. Se själv:
Många är de skidåkare som passerar här varje vinterdag, speciellt t.ex. kring påsken är det pop, och själv har jag varit här ett par gånger varje sportlov. Nu var jag alltså ensam vilket är både plus och minus. Plus för att det är stämningsfullt och ger den där äkta ödemarkskänslan. Minus för att man i stugor som dessa kan föra ganska roliga och överraskande samtal. Det är folk man vet att man antagligen aldrig kommer att träffa på nytt, så det är bara att öppna hjärtat...
Som de flesta vet funkar det ju så att dörren alltid står öppen och man ska såga upp lika mycket ved som man använder, inte lämna skräp efter sig etc. Allas egendom, helt enkelt.
Men funkar den principen fortfarande?
Stugan är ganska sliten inuti, vedkaminen är helt på dekis, och ved har nog ingen orkat såga upp. Bekymmersamt. Och lite dåligt av nationalparksmyndigheterna att inte göra de trots allt väldigt blygsamma investeringarna som krävs för att hålla stugan fräsch, för också det ökar respekten.
Och ännu svagare av allmänheten som först läser den här (fördömligt fyrspråkiga) skylten:
Och sen gör så här:
Nå, när jag satt där och mumsade smörgåsar, drack varm saft direkt från termosen, och hyllade Finland för att våra skattepengar används till pärlor som dessa stugor, tänkte jag på om den här "kollektiva modellen" kan funka i 2010-talets Finland.
Jag vet inte, men jag hoppas, för det är helt klart något värdefullt.
När jag stegade ut fick jag en liten chock. Där hade jag suttit och tänkt viktiga tankar om det kollektiva, bränt upp tre vedklabbar – men (i och för sig) omedvetet ändå struntat i regeln som låg till allas åsyn på bordet: ”Såga upp och bär in minst lika mycket ved som du använder”.
Jessus. Skamset rusade jag till vedlidret och sågade upp några klabbar (det finns massor av ved uppsågat i större klabbar, prydligt fixade och uppradade av systemet i vedlidret) och bar in dem. Vedförrådet inne i stugan bestod nu av dessa klabbar plus några obetydliga träflisor.
Något att tänka på.
Utsikten från mitt saftdrickande:
Jag hade lång väg kvar och ensamheten i spåret var ljuvlig, jag mötte inte en själ på de tre timmar som återstod efter den här pausen. Och om någon undrar varför man vill åka skidor i ett svinkallt Lappland bjuder jag här alldeles gratis på svaret:
Där är man sen bland trolska träd, tunga granar och kämpade fjällbjörkar, mitt i tystnaden. Det är solnedgång, halvmåne och lilla jag blir hälsad av två (!) regnbågar (som syns bara svagt på bilden). Har aldrig upplevt regnbåge i vinter-Lappland tidigare men där var de i stereo.
Så ser vintermagi ut.
