Allting har en ände, så också en författarblogg. Och ett sportlov.
I morgon söndag är sista skiddagen här i norr för oss och det här blir samtidigt sista inlägget i min författarblogg – andra starka krafter tar över.
Och till ”allas” förtjusning ska det handla mest om ännu mera natur. En ultranaturblogg, ha ha! Det är liksom livet just nu, efter att ha varit i jobbträsket alltför länge.
I går skidade vi till Rautulampi, en ödemarksstuga längst borta i spårsystemet i UKK-nationalparken (tänk att ha en nationalpark döpt efter sig: den finaste utmärkelsen man kan få i Finland). En synnerligen vacker tur över kalfjäll och när det dessutom var vindstilla och molnfritt kändes det som om vi var i ett sportlovsparadis. Om vi ska tala om sagornas värld så påminde det mycket om "Olles skidfärd”, speciellt biten som slingrade sig i sju km genom en dalsänka med låga fjällbjörkar på bägge sidor.
Den här gången var det lite fler folk i rörelse också så här långt bort, vi mötte kanske ett dussin andra skidåkare på hela dagen. Vilken trängsel!
Jag pratade tidigare om fjällbjörkarna och de är nog mina favoriter. Kan det finnas någon som är segare än dem?
Jo, det kan! Den här typen (nästa bild) har jag kollat in tidigare år och där står han/hon fortfarande. Tänk att trotsa vind, storm och snö i år efter år. Det är något mycket vackert och imponerande i den här uppenbarelsen. I fjol, mitt i en total snöstorm, åkte jag förbi här på en vansinnestur och de enda levande varelserna jag såg på hela dagen var fyra renar som hade grävt ner sig kring det här trädet. Hade jag vågat hade jag joinat.
Leden går alltså till stora delar över kalfjäll, upp och ner, men rutten är ändå helt möjlig nästan för vem som helst. Vi höll mycket beskedlig fart och slogs igen av hur lätt tillgänglig fjällvärldens charm egentligen är.
Och skulle spåret blåsa igen finns de klassiska spårmärkena – kalfjällets trygga vägvisare där. Bland ett kollapsande VR och en lika kollapsande semifinal mot USA är det skönt att i alla fall en sak i dagens Finland står på fast mark.
Rautulampi ödestuga är så pittoreskt beläget att man kunde göra en lika sockersöt som snärtig ”Visit Finland”-reklamsnutt på det. En liten fjällsjö, precis nedanför kalfjället, några skyddande buskar och småträd – en trygg hamn mitt i det karga landskapet.
Ovan spåret som leder in till stugan.
Synd bara att den högt uppsatta delgationen som funderar på Suomi-brandning satsar mest på tomma ord som "Creative" och "Cool" och "Credible” om Finland. Jag tror vi hade sparat många konsultmiljoner genom att helt enkelt fånga (till exempel) Rautulampi på film och berättat att det här har vi som ingen annan har.
Inne i stugan satt ett medelålderspar och huttrade och åt sina mackor. Det brann inte i kaminen och mannen muttrade:
”Det här är andra gången vi är här och ingendera gången har det varit varmt här”
Jepp, ni hörde rätt. Den här hjälten hade inte själv rört ett finger för att få brasan i gång men han var liksom ändå missnöjd med ... alla andra.
Scoutblodet i mig frös till is, jag sade inte ett ord, utan började fixa på brasan. Lite struligt var det, jag medger, men det tog ändå inte ens tio minuter med hjälp av lite uppsågad småved från vedlidret. Ah, värmen spred sig. Men då hade det löjliga huttrande paret redan dragit vidare.
Trogen mitt blogguppdrag för Söderströms förlag fångade jag denna personliga triumf på bild:
Var detta alltså ytterligare ett bevis på att principen med allmänna stugor inte funkar längre? Alltså att man sitter där och muttrar att inte värmen är på, utan att själv göra ett smack.
Lite skitzo blir man ju nog.
Mera mot slutet av dagen stötte vi ihop med en grupp på åtta typ tjugoåringar från Tjeckien. Glada till mods i det fantastiska vädret var de på väg till en annan stuga – och där skulle de bo i sex dygn! Bakom sig släpade de helt vanliga pulkor (!) med var sin helt vanliga väska fastsurrad. Mycket amatörmässigt, och hade inte vädret varit så bra hade man blivit orolig.
Men trots att Tjeckien är Vaclav Havels hemland, är dessa tjecker faktiskt ett problem. Grejen är att vanliga unga resenärer köper en gruppresa till den finska ödemarken av en okänd och tydligen suspekt tjeckisk researrangör. I paketet ingår övernattningar i ödemarksstugorna. Knixen är dock att övernattningarna egentligen är gratis (=skattepengar), för sånt är systemet i Finland – och ingen ska kunna göra business på det. De finländska myndigheterna har försökt komma åt den tjeckiska arrangören. Men det lär vara så att när parkgänget börjar fråga ut resenärerna om vem som fixat deras resa försvinner plötsligt resenärernas språkkunskaper ut genom ödestugans skorsten.
Nästa morgon (idag lördag) såg vi här i centret en till grupp som skidade iväg i stormen i samma riktning. Jag försökte snacka med dem men fick inget ut av dem. Dock var det helt uppenbart att de har helt bristfällig utrustning och dåliga kartor. I värsta fall kan det sluta illa, för vädret i dag (det vänder snabbt) var inte att leka med.
Sorry, en naturgrej ännu: I dag lördag skidade jag en tur längs en skogsled, en gammal postrutt. Och den gick under (ja, faktiskt under) det som tidningen Lapin kansa utsett till Lapplands äldsta träd. Och Lapplands folk borde ju veta. En prima tall, minst 500 år gammal, som underifrån såg ut som en struva.
Ok, NU lämnar jag naturbloggen, har ni somnat redan?
Till sist en supersak med sportlov: Man hinner läsa!
Nu nästan sträckläste jag Karin Töttermans reportagebok om Shanghai: ”Äta vägens ris”. Och jag lovar på hedersord: Jag försöker inte göra reklam för Söderströms böcker, det råkar nu bara vara den bok som stod i turen. Dock är jag kanske på ett sätt lite subjektiv: varje gång det utkommer en finlandssvensk reportagebok blir jag lycklig. Det behövs mera sånt!
Tötterman bodde fyra år i Shanghai och hon skildrar både personligt och smart vad hon sett och hört.
Via taxichaufförer berättar Tötterman om livet för vanligt folk i det kommunistiskt-kapitalistiska Kina, och jag är bara så tacksam att äntligen ha fått in en lilltånagel i detta gigantiska rike. Min okunskap har nämligen varit stor. Men genom taxichaffisarna skildras livets bergochdalbana i Kina, där individen ofta hamnar i kläm på sätt eller annat. Och hårt verkar livet vara, det är jobb, jobb, jobb och man kan säga att vi inte vet så värst mycket om hur slitsamt arbetslivet kan vara...
Ni såg säkert Finland-USA. Vilken katastrof. Det enda goda med förnedringen var att kanske, kanske, kanske vi i Finland också skulle lära oss att skadeglädje faktiskt inte är någon hållbar glädje. Det var så patetiskt att höra allt jubel över att Sverige föll ut, på Ilta-Sanomats webbsida var Sveriges förlust till exempel en större nyhet än att Finland gått till semi. Pinsamt, pinsamt – men så typiskt.
Nu går vi mot bronsmatchen mot ett taggat Slovakien. Hoppas det blir en thriller.
Pust .... Härmed loggar jag ut från bloggen. Mina söner säger att det får räcka nu, vi sitter här i caféet i Kiilopää. Och de har ju rätt. Dessutom är ju både februari och sportlovet slut, så uppdraget får anses slutfört.
Vad kan man säga? Kolla gärna in vad som händer på www.magnuslonden.net i framtiden.
Må väl och tack för blogg-uppmärksamheten!
Magnus
