Jag tycker att bloggar är väldigt personliga. De är privata dagböcker som man frivilligt delar med resten av världen.

Jag läste min dagbok från åren 1986-1987. Då var jag alltså 6 och 7 år gammal. Under dessa år hände det inte så mycket. 1986 klippte pappa gräset på stugan och råkade klippa ner potatisplantorna. Eller han råkade inte. Han trodde de var ogräs och tog sats för att få ner de färdiga plantorna. "Då blev mamma ari och nu far vi inte hem för att pappa är ari för att mamma är ari." Resten av året hände det ingenting.

1987 var däremot ett otroligt händelserikt år. "Tim svor tre gånger" har jag skrivit med stora bokstäver. Min storebror heter egentligen något annat, men jag använder pseudonym i detta fall. Det kan ju hända att min mamma läser inlägget.

Min bror var ett återkommande fenomen i min dagbok. ”Kasper knuffade mig och sen bråkade vi”. De flesta andra inläggen handlade om andra pojkar. Med några månaders mellanrum bytte de ensidiga och hemliga förälskelserna.

Om den dagboken idag skulle vara öppen för resten av världen att läsa, skulle den inte intressera en själ. Eller kanske stridskumpanen. För min bror läste dagboken i smyg. Hur vet jag att han läste min dagbok? Han kunde inte låta bli att kommentera. När jag var tolv år gammal hade jag tydligen en existentiell kris och visste inte ifall jag skall vara med Jan eller Peter på rasten. ”BESTÄM DEJ.” hade min bror skrivit med röd penna.

Då var jag chockad över hans klotter. Men idag vill alla ha så många kommentarer som möjligt på sina dagboksinlägg. Kommentarer tyder på läsare och läsare på ett intressant liv. Men vad hände med ordspråket: ”It’s the good girls who keep diaries; the bad girls never have the time”? Idag är alla uppkopplade var än de rör sig och ”de stygga” flickorna sitter plikttroget och skriver ner allt som händer dygnet runt.

Unga gör det. Gamla gör det. Både flickor och pojkar gör det. Att skriva dagbok är mer populärt än någonsin.

Denna månad gör jag det. Tillsammans med min svärande bror.

Nora